Jag kan se dig härifrån.

Du vilar i en harmoni,
i ett inre lugn av sällan skådat slag.

Livet var inte ditt.

Det betraktade dig alltid
med uttryckslösa ögon.

Men du levde,
utan liv.

En kamp var varje dag.

När du lämnade oss var mycket osagt
och vi visste inte hur vi skulle se på dig
där du låg i kistan, med stängda ögon.

Du var inte dig själv.

Ditt ansikte var så stilla,
och så tomt.

Mina tårar lekte med dina, som varit.

I din död fanns ett märkligt samförstånd.

Du bad mig leva vidare.
Att glömma och förlåta.

Vi kan inte göra mer
än våra krafter räcker till.

Du sade detta när din kropp
sakta sänktes ner till den sista vilan.

I den vilan kan jag äntligen leva.