Jag ser svarta ord på vita känslor.
Den annalkande hösten griper tag i mig. Sveper med mig i all sin prakt. Jag brinner i mörkrött och gult.
Svalkar mig i tårfyllt regn.
Med vatten i mina stövlar klafsar jag omkring som en transsexuell Petronella. Jag går inte på droger, jag går på TV-seriermorfin. Säsong efter säsong passerar förbi under sena nätter. Mitt eget liv står och stampar.

Jag slår händerna för ansiktet och springer min väg. Vad jag än väljer för väg slutar det med att jag fastnar i en återvändsgränd. Med mörkbrunt tegel och som sträcker sig upp mot regntung himmel. När jag vänder mig om är jag åter fast i min labyrint av motstridiga känslor. Hittar inte ut hur jag än försöker. Till sist sjunker jag ihop av utmattning. 

Vaknar naken och svettig på plastgolvet i min hall. Med rosa gummistövlar fyllda med vatten.
Skenbart hemma är jag borta med vinden. Totalt lost. Kan inte reda ut de enklaste begrepp. Har ingen aning om vad som blir ett plus ett. Likhetstecken har ersatts med ungefär. I spegeln ser jag min likbleka skugga. 

Svarta ord blir till vita ord i grå tomhet. Min  förvirring är konstant.