Strandsatt på en bänk i Sahara där alla sandkorn samlats för att få vara med varandra
Jag trodde jag skulle få vara med i gemenskapen men fann ingen lycka
Jag satt på min bänk och betraktade dessa sandkorn som kom yrande emot mig och ville bara stöta bort mig
Jag stod emot länge och jag grät
Jag satt frusen på min bänk och vägrade ge upp
Jag blev torr i munnen så fort de slog emot mig och jag kunde inte få fram ett ord
Jag ville bara vara trevlig

Jag slumrade till och drömde där på min bänk
Jag var förlorade sedan dess
Jag såg långt bort för att vara beredd
Varje gång jag trodde mig se dig så var det bara dessa sandkorn

Jag sitter än på min bänk i Sahara
Jag kan inte längre se något
Men det är det värt
För om du kommer kommer jag veta det ändå