Jag ser inte mitt ansikte

Men jag känner att all blod har försvunnit i det

Någonting, någonting liksom kraft, energi eller glädje

Har runnit ur mig

Känner mig orkeslös

Min kropp darrar, knäna bär mig inte

Var det i samband med hans röst i luren?

Hur kan min kropp bli förlamad?

Är det rädsla?

Är det obehag?

Är han en påminnelse?

Frågor marscherar i mitt huvud

Jag hade ett ärende att göra hos en kollega

Bäst att glömma, jag måste sköta mitt jobb


Hon är där som tur det är

Jag är där men ändå inte

Oh! förlåt säger jag efter ett tag

Kollegan är en klok uggla

Bäst att säga, varför är jag så som jag är

Hon lyssnar och ser mig med sina nyfikna ögon

Är du rädd? Frågar hon

Vill hitta en annan orsak

Något i mig säger;

Tänk två gånger, var ärlig mot dig själv


Visst är det rädsla, erkänner jag

Senare i mitt eget rum

Rädsla från barndomen, tonåren

Känner smaken av blod i mungipan efter örfilen

51-årig professionell yrkeskvinna

Gammal rädsla från förflutna

Spåret är färskt

Vem säger att;

Tidens gång blir salva på såret!

Varför då efter så många år inte läkte mitt sår.