De som i mörkret känner en viss trygghet
att ta sina steg så nära som möjligt
de vittrade murarna och planken,
gränserna mellan deras värld
och andras:
de som i ljuset känner en hand mot sin
ett nuddande bara, som en känselvilla
och på ett ögonblick övertygas
att synkronisera sina vandringar
med älskade klockor,
som likt tiden måste vridas upp
gång på gång, för att inte överlastas
av sin egen, knappt förnimbara
tyngd