Två flickor sitter vid vägkanten, mitt emot varandra.

De skrattar, njuter.
Av varandra.

De pratar om allt och ingenting. Om stort och om litet.
De börjar bråka, diskuterar något. De ställer sig upp, vänder sig ifrån varandra. Och går.
Efter bara några steg stannar de, de böjer sig något framåt och tar sig för bröstet, deras rörelser en perfekt spegelbild av den andras. Det gör ont. Avståndet. De vänder sig sakta om igen och ser på varandra. Går långsamt de få stegen tillbaka och sätter sig ner igen.
Vid vägkanten, mitt emot varandra.
De börjar prata, om allt och ingenting. Om stort och litet. De skrattar, de njuter. Av varandra.

Plötsligt ändras bilden, hastigt. Verkligheten gör sig påmind. Och det gör ont. Avståndet. Som nu är så mycket större, men samtidigt obefintligt.

En. Flicka. Sitter vid vägkanten.
Hon ser ut att prata med sig själv.
Hon blundar, kramar sig själv och trycker armarna hårt om bröstet.
Ler, ett leende som sedan sakta bleknar.
Hon är ensam, ensam vid sidan av vägen. Kvarglömd.
Mitt uppe i resterna av sitt...hennes...deras...Liv.
Och det gör ont.

Då hör hon de, musiken. Som tycks komma från långt, långt borta. Nästan som från ingenstans.
Hennes leende smyger sig långsamt tillbaka. Och hon viskar...jag saknar dig.