Känner din omtanke, varm mot min kind. Jag bär modet att andas ut, och suckar tungt. Du viskar ömhet över min nakna kropp, små små bevis på att vår kärlek, är sann. Du kysser de ställen, där jag i förtroende pekar var, det gör som ondast. Känner dina läppar, mjuka och du doftar utav nyplockade äpplen. Jag ler och det skrämmer mig lite, att jag trodde jag glömt hur - man gjorde. Du känner min tvekan och viskar mot mitt bröst att du älskar mig, för alltid. Att jag aldrig ska känna saknad eller rädsla. Någonsin. Sedan kysser du mig, igen, som att försegla ett brev till en trolovad. Som i nöd, och i lust.




Det är då det gör som ondast, när jag öppnar ögonen och lägger tillbaka dagdrömmen i den innerficka som jag låtsas om, att den inte finns.