Snart är du ett minne blott, liksom dina blå stringtrosor, blå dunster skärande in på de mest intima platser, snart kommer ditt minne av min sista uppringning att förblekna snart kommer den tid vi hade att för evigt vara, försvunnen. Snart är tiden med dess naggande tand, försvunnen, troligen för alltid, försvunnen…

Och där, i vårt liv, i vår tid, som var finns inget, kvar, finns inget, försvar, finns bara mistral, finns bara, de bar sej inte. Du bar dej konstigt åt men va fasen, säg inte förlåt, säg inte nåt annat, bara var tyst, du kom du, du älskade, ja eller i alla fall du spelade,du gav mej en kort tid, du log, du gav mej ett leende till, sen grinade du upp dej och försvann. Antar att, det blev för arbetssamt med känslor, sånt där som de flesta av oss ”normala” har… ja eller sånt som vi människor, har…

Sa så arrogant ”vi passar inte ihop” nähe, ok, du spelade för älskad, älskande, men bestämde åt oss båda att vi inte passade tillsamman, och skyllde på omständigheter…. Och avslutade med en klassisk lögn