hej du.
Du försvann för ett tag sedan, och mitt liv står fortfarande på sin grund.
Men den är bränd, det är en ruin. Mycket har förändrats, mina värderingar
kan mycket väl ha gått till det sämre, det kan allra minst jag förneka. Jag har börjat le igen, och även om jag tappade mitt leende någonstans på vägen, så har något slags leende, börjat ettra sig fast hos mig. Jag tycker om det. Livet är en karusell, jag har blivit van, att bli nedkastad får mig inte längre att spy. Ibland ser jag mig över axeln efter min hjälte. Ett tag trodde jag att han fanns där, eller ja. Jag har trott det många gånger. Men i slutet får jag inte min hjälte, min saga har inget lyckligt slut. Men ibland tänker jag på dig, och undrar vad som hände, där på vägen, i ingenstans. Varma händer blev kalla, och ett hjärta blev två. Jag ser mig om över axeln, men där är nu en spegel. Jag är min egen hjälte, och älskar livet för det.