Jag kände en man som i hela sitt liv, vigt sitt liv till Jesus och satt i sin församling varje helg och bad för mänskligheten. Han var således en aktivt troende. I en annan del av staden jobbade en annan man med hjälparbete, han hade vigt hela sitt liv åt att hjälpa stadens alla hemlösa och var en mycket omtyckt person i dessa kretsar. Han hade dock en last och det var att ta till flaskan ibland då livet kändes tufft och "ibland" kom ibland rätt ofta. Men, han skötte sin syssla med den äran. Han ville gärna kalla sig ateist, för han hade ingen tilltro till Jesus och bibeln hade han inte läst. Dessutom var han dyslektiker och hade svårt att ta till sig en komplicerad text.

En vacker dag i maj så hade den sistnämnda somnat på en parkbänk och den troende mannen gick förbi med sina trosfränder. De såg mannen på bänken och förfasade sig över sättet att ligga så med flaskan över magen. Ja, sa en kvinna; han hjälper dessutom till med de hemlösa. Jag tycker att de borde ta sig i kragen allihop och skaffa sig hederliga jobb. Hon var så exalterad av förfäran så hon skakade i hela kroppen. Därefter knäppte hon sina händer och bad ljudligt; Fader vår.

Gud satt i sin himmel och tittade ner på människorna. Hörde och såg allt och vägde in allt i ett mänskligt perspektiv. Ty han var god och visste vad gott var.

Nu är de bägge männen borta, det vill säga de finns inte längre mer på denna jorden. Varje allhelgonahelg tänder de hemlösa ljus på sin hjälpares grav, de är mycket tacksamma för hans gärningar. Den andre mannen har inga ljus på sin grav eftersom han inte hade några anhöriga och hans församling har fullt upp med att be för mänskligheten. De är dock väldigt glada för det arv de fick av mannen som går oavkortat till att köpa nya biblar etc. till församlingen.