Mamma har skaffat en egen lägenhet. Hastigt och lustigt har jag förvandlats till ett skilsmässobarn och deltidsflytten innebär följande:

1. När jag berättar för min vän i Mora att jag ska bo på Dikeskanten resten av veckan gör hon stora ögon och säger ”Va?! Har du inte ett tält åtminstone?!”. Det värsta är att hon är seriös. Hon tror på allvar att jag valt att prova på uteliggarlivet. Jag förstår hennes förvirring, för vem var idioten som döpte bostadsområdet till något så avskräckande som Dikeskanten? Varför inte döpa om Cubus till Fula Fanskap när vi ändå är igång?

2. Eluttagen sitter i midjehöjd. Det betyder att det är ungefär en meter till golvet. Visserligen underlättar det för ryggen, men när jag ska ladda mobilen ser det ut som om den tagit självmord eller som om jag gett den ett gammeldags dödsstraff – vilket kanske inte skulle vara så konstigt med tanke på hur jag och elektronik inte kommer överens. Hur som helst är korta sladdar och högt sittande eluttag ingen bra kombination.

3. Under de första veckorna blir jag gång på gång tvungen att leta igenom alla tretton köksskåp i jakt på brödrosten. Min hjärna beter sig som ett tjurigt barn och vägrar memorera att den finns i det undre hörnskåpet. Jag känner mig som tjejen i målarfärgsreklamen, hon som dras in i väggen av en tecknad figur. Dock är det en Ikeakatalog jag snubblat in i – och vem vet var brödrostarna finns i en sådan? Jag är en förvirrad gäst i mitt eget hem.

4. Jag blir utsatt för sexuellt ofredande av ett duschdraperi. Det spelar ingen roll att jag trycker in mig i hörnet – för min inre syn blottar tyget ett pedofiligt, nikotinfläckat leende och blinkar flirtigt i väntan på att jag ska duscha klart. I jämförelse med det är duschväggen i pappas villa i Västäng en muskulös bodyguard. Jag ryser när jag försiktigt sträcker mig efter handduken, ignorerar att det perversa duschdraperiet nöjt smackar med tungan.

5. En eftermiddag råkar jag somna på soffan men vaknar snart av att grannarnas barn skriker som om ett gerillakrig utbrutit. Yrvaket sätter jag mig upp, lagom för att se en snöboll träffa fönsterrutan. Om jag hade varit lite äldre – sisådär sextiosju – hade jag förmodligen linkat ut med käppen i handen och gormat något i stil med ”ERA JÄVLA LIGISTUNGAR, VAD TROR NI ATT NI HÅLLER PÅ MED?!” men nu nöjer jag mig med att kasta giftiga blickar.

6. Internetåtkomsten är obefintlig. Om kvällarna ägnar jag timmar åt att försöka hacka mig in på grannarnas trådlösa nätverk. Dock krävs det en ”säkerhetskod” för att surfa på deras bekostnad. Jag ger upp hoppet om att kunna lyssna på musik via Spotify och drar istället igång lite exempelmusik – ända tills mamma stormar in mitt i en Mozartkomposition och kräver att jag omedelbart skruvar ner, annars stör vi grannarna och riskerar att bli utslängda! Lite förnärmat lyder jag.

7. Lördagsnätterna är sömnlösa, såvida man inte väljer att skära av sig öronen som van Gogh. Det spelar ingen roll att jag höjer volymen på TV:n till max – jag hör ändå hur någon på övervåningen kaskadspyr och hur de sedan har fyllesex a la ”överkåta duracellkaniner”-style i en säng utan fjädring.

På sin höjd lyckas jag somna i en timme eller två. Jag vaknar 07:30 och minns debattören som kritiserade ordspråket ”öga för öga”. Sedan drar jag igång Mozart på högsta volym.