Emellanåt krossas tilliten till spillror över köksgolvet och livet värker bakom svullna ögonlock/hackiga andetag. Rummen hukar sig i rädsla för dina händer/ord/blickar medan jag gör allt för att hålla fast vid någon sorts verklighetskänsla. Egentligen vill jag släppa taget (stänga av) men då kommer det att ta ännu längre tid att återhämta sig.
Visserligen kommer jag snart att våga höja blicken. Efter fem timmar kommer jag att sluta rycka till vid minsta oväntade ljud... men det kommer att ta längre tid innan jag låter dig komma nära igen. Därför famlar jag efter verkligheten samtidigt som jag misslyckas med att hålla andningen under kontroll och snart lindar in väggarna i dämpande bomull. Jag släpper taget (stänger av). Att det kommer att ta längre tid för oss att hitta tillbaka, orkar jag inte bry mig om.