Tärningen har sex sidor med sammanlagt tjugoen prickar. Jag var oerhört dålig på matematik på den tiden då jag fortfarande var en del av världen utanför. Efter att ha kastat en tärning niohundratjugofyra gånger är jag dock mycket väl medveten om hur många prickar den har. Det förändras aldrig. Det spelar ingen roll att jag lägger ifrån mig tärningen; när jag tar upp den igen har den likt förbannat tjugoen prickar. Hur jag än vrider och vänder på den fyrkantiga tingesten så kommer den att förbli fyrkantig och antalet prickar kommer att vara… ja just det: tjugoen. Jag skulle bli överlycklig om tärningen en endast gång var blank. Vettskrämd men överlycklig. Om tärningen skulle förändras, om någonting någonsin skulle förändras i det här rummet, då skulle jag skrika i skräckblandad förtjusning. Dock har min hjärna sedan länge börjat acceptera den oföränderliga.

Fyra väggar som löper parallellt och mötts i hörnen, det är ett självklart faktum. De är tapetlöst gråa och skurna i en perfekt fyrkant med en golvyta som rymmer exakt nittiotusen tärningar. Det vill säga: rummet är tre meter i diameter. Jag vet inte hur många tärningar som skulle behövas för att fylla hela rummet men något säger mig att det skulle behövas världen utanförs alla tärningar. Det är så högt till taket att jag är osäker på om det ens finns något tak. Ett rum utan tak är inget rum. Runt mig finns väggarna och under mig finns golvet, vad finns ovanför mig? Jag tar för givet att det är ett tak som breder ut sig högt däruppe men det som inte syns, finns inte. Hur kan jag vara säker på att jag skyddas av ett tak? Väggarna fortsätter uppåt och uppåt och uppåt. När når de stadiet vakuum, när suddas de ut till ingenting? Jag vill så gärna tro att taket finns där, men jag tvivlar.

Ibland lägger jag mig ner på golvet, oftast sitter jag på stolen medan mina händer gång på gång kastar tärningen mot bordet. Den studsar några gånger för att slutligen stanna. Sidan som är vänd uppåt har tre prickar. Niohundratjugofem gånger, antalet växer sakta men säkert. Min livsuppgift är att räkna, jag viger mitt liv till att räkna till oändligheten i denna perfekt skurna fyrkant. Matematiken är min enda vän när tidsuppfattningen spolas bort av besvikelsevågen som dränker mig varenda gång tärningen visar sig ha tjugoen prickar. Jag sover inte, jag äter inte, jag existerar inte. Jag har inget namn och min kropp är grå. Fingrarna är smala likt klorna på en rovfågel… jag förstår inte innebörden av ordet rovfågel. Minnesbilder från världen utanför bleknar bort medan tärningen studsar mot bordsskivan. Niohundratjugosex, fem prickar. Jag räknar mina kast men struntar i att addera prickarna.

En stol och ett bord – båda med skelett av järn och ytor av plast, kliniskt rena – är det enda som finns i rummet bortsett från mig och min älskade tärning. Fyra tingestar, fångade inom fyra väggar. Bordet står mitt i rummet och tar upp större delen av golvytan. Det finns ingen lampa, det daskiga skenet som lyser upp rummet är lika självklart som luften. Det är ett ljus som sticker i ögonen även när man blundar. Jag vet inte var ljuset kommer ifrån och jag bryr mig heller inte om att ta reda på det. Istället följer jag lydigt rummets spelregler genom att förflytta mig från golvet till stolen, kasta tärning, räkna.  Inga ifrågasättningar är tillåtna, bara accepterande. Tankar på världen utanför snuddar vid mitt medvetande då och då, fragment som pockar på uppmärksamhet. Golvet i världen utanför rymmer fler än nittiotusen tärningar, men jag lämnar tanken innan jag ens hunnit tänka klart den.

Ibland viskar jag ut i rummets stumhet, oftast sitter jag tyst med mina torra läppar hårt sammanpressade. När jag viskar formar min mun ord som den var oförmögen att forma i världen utanför. Den frågar mig vad jag heter och svaret blir Margaretha, Johannes, Victoria, Lancelot, Katarina, Sebastian; namn som jag aldrig tidigare fått smaka på. Jag konverserar med mig själv, sinnesstämningarna lär känna varandra medan tärningen studsar mot bordet. Tungan klickar mot gommen, läpparna säras i ett leende när den glada sidan driver med den sorgsna. Min röst får ingen respons av taket, den sällskapar endast med de oändliga väggarna. Den är hes, ovan vid att brukas, men lycklig över att få prata. Plötsligt tystnar den igen, leendet bleknar bort, läpparna hindrar orden från att slinka ut och pressas istället mot tärningen, upplockad efter ett niohundratjugosjunde kast. En mjuk kyss tillägnad en vän.

Det är aldrig för kallt och det är aldrig för varmt. Luften är stillastående, tystnaden tryckande, skenet stickande. Det händer att en kittlande förändring i luften för mig att rynka på näsan och stanna upp utan att tärningen har lämnat handflatan. En doft av salt, ett brusande ljud i pianissimo, skenet blir ljusare och ljusare tills jag förskräckt kniper ihop ögonen. När jag slår upp dem igen är allt som vanligt igen, som om ingen har hänt. Jag glömmer bort händelsen i samma ögonblick som jag känner tyngden av tärningen i min hand. Mitt liv går ut på att kasta tärningen tills jag inte kan räkna längre. Jag är odödlig, matematiken kommer att hålla mig levande tills jag lyckas. Jag vet inte hur jag hamnade i rummet utan tak och det spelar heller ingen roll. Orden apatisk och psykiskt sjuk dyker emellanåt upp i huvud men som vanligt förstår jag inte vad de betyder.

Ibland tappar jag räkningen, oftast är de exakta siffrorna lika tydliga som rummet är fyrkantigt. Sannolikheten att tärningen ska ramla ner från bordet är ganska liten. När det väl händer reagerar jag inte avsevärt. Det är enkelt att plocka upp tärningen igen, för att sedan radera de niohundratjugoåtta kasten och börja om på noll. Tärningen studsar över bordet, rullar över kanten, faller till golvet, landar. Denna gång böjer jag mig inte ner för att plocka upp tärningen. En halv människa, en tärning, fyra väggar, tjugoen prickar, niohundratjugoåtta kast, nittiotusen tärningar. Sannolikheten att den ska ramla ner från bordet är liten, ändå gör den det alltid innan jag hunnit kasta niohundratjugonio gånger. Det bubblar, kroppen börjar skaka. Utan att kunna hindra mig själv kastar jag huvudet bakåt med läpparna särade. Skrattet studsar mot väggarna – rått, illvilligt och hysteriskt.