Bakom det abstrusa skenet från gatlyktorna glider de omkring. Trasiga själar med trasiga leggings/underliv/klackar. Lukten av torkad sperma och blodiga innerlår för alltid ingrodd i deras hud. Stämpeln av att tillhöra stadens skuggestalter för alltid brinnande över deras vårtgårdar.
Med trötta läppar diskuterar det metamfetamin som om det vore vardagsmat. De har gett upp, men deras söndersminkade ögon fortsätter försöka/förfölja/förföra. Med jämna mellanrum stapplar en av dem iväg för ett snabbt rövknull i en varm bil, men i själva verket har hoppet om pengar tystnat för länge sedan.
Till och med hoppet om värme, har dött ut.