Det var förakt du lade i mina händer, den dagen du gjorde mig mindre än den viskning som försökte ge ljud, åt ett förlåt. Och du förstod inte, hur ont det gjorde när du med rivjärnet utplånade all den ömhet jag stavat ditt namn, med. Nu med blödande fingertoppar lämnas bara, ett köttsligt spår av den längtan jag en gång hyste, så fort dagen grydde i de, mina andetag jag var villig att ge dig.

Jag är av känslor, och jag kan älska en människa större än livet. Väva vingar i den blick, jag lägger på min kärastes axlar och jag vandrar mil över det kol som svider - för att massera det svåråtkomligaste, utav hjärtan. Det är så långt jag är villig att gå, för kärlek.


Förstår du vad du gjorde, den dagen då det där förlåtet du gav mig, lät precis som om du sade;


”Jag tar dig för givet”