Dagen är ljum och sniglarna är på väg.
Det går inte fort men jag glömmer nästan träden när jag känner längtan som mullrar i deras kroppar och förstår att det är den som får dem att röra sig.
Självklart sjunger koltrasten fast sommaren nästan är över.

Fötterna är nakna mot marken och den viskar - Bara lita på det som bär.
Gräset sipprar mellan tårna...
Jag står med dem båda...med båda fotsulorna mot jorden.
Inget kan rubba närvaron och anden tar ett djupt tag så fullt som min livmoder kan öppna.

Jag är lycklig.

Hur vet du det frågad han?

Jag vet inte men jag känner att marken slappnar av under mina fötter, koltrasten sjunger för sniglarna som slutat längta men rör sig endå samtidigt som träden vajar i takt.
Nej, jag vet inte men jag känner att allt det här är jag...och vi är nakna tillsammans.

Känn... marken slappnar av under våra fötter!