Jag ligger och skriver ett begravningstal i mitt eget huvud.
Tar avsked till någon som fortfarande lever.
Om nu det livet kallas för att leva.

Vi möts sällan, bara ett par gånger varje år, nu är det dags igen.
Jag blev uppringd av sjukhuset, du ligger inlagd på nytt.
Det har blivit så att det är endast då jag besöker dig. 
Annars blåser du alltid av i sista stund för att du mår dåligt.
Vet aldrig om det är av spriten eller dåligt samvete; jag vet att du skäms.

Mina barn vet knappt vem du är, de tycker du ser läskig ut, de blir rädda.
Själv blir jag enbart ledsen.

Du är min far, men jag säger aldrig Pappa, utan endast ditt namn.
Jag var ett litet barn som fick vara storebror till dig. 
Fel på alla sätt.

Timmarna jag legat och hatat mig själv på grund av dig, uppgår till år.
Vet inte hur många gånger du sviket mig och jag ändå ställt upp, som en slagen hund.

Jag har intalat mig att jag gjort vad jag kan, att jag inte längre bryr mig.

Kanske är det så.

Det värsta är att när jag möter min tårfyllda blick i backspegeln, då ser jag ut som du. 

Möter din blick i min.