fallandesjuk, bemärkt

ordet etablerar avstånd
tagande

dina läppar tecknade kanon, avståndets
det sträva gräset den gången gröpte relief av ursäkter på din rygg
blindskrift, än läsbar

som nyinvigd ville jag bevara varje detalj i minnet

klackar mot marmorgolvet, klockringning, ljudvågen från ditt skratt
och liljornas kvävande sköndoft

mitt ansikte utstrålade den sortens lugna skönhet som också slutet kan skänka

mina steg nuddade dig överdrivet diskret för varje ny rond

och sen din förtjusning över min inbillning: vem var vem av oss då? Segerrosiga båda
ruset dröjer sig i mina kläder fingrar, som fluglim, permanentat genom reliefen

vändning i din drapering där du evigt poserar för mina stilleben av dig