*

jag förstår om människan är försiktig

om hon är klantig och en äkta tölp - försvårar

jag förstår om männ'skan är för viktig

om hon är tantig och en mäkta pöl av sorgens tårar

jag förstår om människan är på riktigt så där alldeles på riktigt

riktigt människa och viktigt stort och ärligt bara är på riktigt

trevande och slevande skevande och brevande - mailande

mej kan de inte bita hur som helst och slita sig från - bara dala failande

men smygande elakheter outtalade blott hintande i överglättigt antispråk

och översittarns fasoner orättvisa så det värker i hjärtat sen att läsa

- bråk

jag håller mig ifrån och stänger utan ord tillbaks som svar på tal

och elakheterna tycks växa frodas dimpa ner som stön förvrängt till självhat

- ännu mera tråk

jag blir så trött på eländet av vuxnas gruvliga misär

att inte kunna föra ens en vänligt sinnad relation i längre tid än näsan är

jag förstår om männ'skan är på riktigt viktig och i själen stor

om sorgen gör krumbukter bakom masken - jag förstår

än vad mera kråksång invid knuten tror sig veta svar och sådant tjat

men aldrig jag tar på mig ansvar för en elak männ'skas prat

om eget uttalt späkmartyrs förvridna egenhat och ovett

jag förstår om männ'skan hatar - pratar stort och brett

och döljer allt

jag nånsin nått

och allt jag

en gång sett

men aldrig jag tar in en omvänd gliring gjord för lömska spel

aldrig tar jag dennes hand som ger mig ordslag utav antispråkets 'kel'

jag förstår om människan talar ord med eget värde i - om än dock argt

men inte om där lånas utav mig dess mening och sen tystnad samt sorti

så kargt och kallt det känns - var låg intresset då

du nyfikne som sagt dig vara så - på Vem jag är

men ej för dig?

silverbrickors dans serveras inte längre för bekväma stängda nej

nu rycker sista dödens ryck och brickan ner på golvet

Spegla Dig

*