Slets så, timma för timma
dagen

ur flickans händer

blottade märgen, det doftade bränd hud
benpipor och rosa dekaler
Gnistan, den som i svaljet rev
skrapsårsstora bitar, en fin rosett utav längtan

att binda, om bröstkorgen

Och hon skrek när hett bläck i hjärtat
stämplas, tatuerade fjärilar
tusen nålar, avståndet likt blodröda
vingar


Men;
det var när han fick henne att le, som det gjorde
som allra ondast