Minervas uggla flyger i skymningen
men om natten flyger poeterna
på poesins fransiga vingar
bleka som månljus
och utstöter sorgsna skri  
mot skyarna som drar över fälten

poeterna häckar i de högsta träden
som druvor på äggstockar
eller sover i hålor under jorden
för att väckas av vemodet
deras sömn är rastlös
deras drömmar är beridna postiljoner
från det undermedvetna

poeternas uppdrag att uttolka
lämnar dem aldrig ro
ända in i djupsömnen hör de hovslagen

i soluppgången sover poeterna
ovetande
om pärlemorskimret över slätten
skuggan av mannen vid horisonten
som sträcker sig över jorden
och den långa trädskuggan
som hastigt krymper

Minervas uggla stoppar huvudet under vingen
först då
är det är gott för skalder att få sova