"Och så satt han där igen.

Armbågarna på bordet, och handflatorna var som ett upp-och-nervänt V.
Fingertopparna vilade på näsbenet, och resten av händerna dolde ansiktet, med sin v-formation. Läpparna kunde nätt och jämt skymtas.

Allt som verkligen syntes var de skarpa, genomträngande ögonen, och det smutsblonda håret som ligger i en oredig kalufs, ovårdat.
Och halsen, den svettiga, orakade halsen. Svettig och illaluktande, såsom det såg ut. Kanske så var den inte illaluktande eller svettig, men det upplevdes så, det kändes så. Smutsigt.

Man såg stanken av en smutsig man i sina fyrtio år, inte smutsig som i ohygienisk, utan smutsig som i smutsigt handlande, smutsiga tankar.
Varför all den där smutsen syntes på en överviktig, orakad dubbelhaka, det vet jag fortfarande inte.

Smutsen, så konstant. Men det som egentligen gav mig huvudbry, det var blicken.
Den granskande, iskalla blicken. Fäst av två, blåsimmiga ögon. Jag kände en enorm klump i magen, obehag.

Det är alltid obehagligt att inte veta vad någon tänker. Men det här var värre, mycket värre. Blicken granskade alla rörelser, allting. Jag kände mig fastkedjad på stolen, men jag var ju fortfarande fri, och rörlig. Egentligen.

Jag var fastkedjad i min egen rädsla.

Och jag kände hur det kröp i mig, min hud kliade. Smutsen smittade av sig, och äckelkänslorna framkallade hulkande spy -känslor. Jag fick inte bli som honom, och inte så smutsig. Tänk rena tankar, rena tankar.

Den mentala våldtäkten var ett faktum, min fristad var invaderad och hela världen tycktes falla samman framför mig. Men utanpå var allting likadant, ingen skillnad. Blicken var fortfarande intakt, men resten av familjemedlemmarna fortsatte att äta, som ingenting. Blickarna fästa ner vid tallrikarna. Rädsla för att möta blicken, rädda för att utsättas för den mentala våldtäkten.

Varför skäms jag?

Jag blickade ner i min tallrik, och petade förstrött i maten. Jag kunde höra min moders röst ”ät upp allting på tallriken nu”, med en monoton, och trött röst. Jag svalde litet saliv.
Klumpen i halsen kändes som en sten. Tvingade i mig lite till.
Min mor började plocka ihop tallrikar och bestick och kastruller. Hon satte igång med disken.

Men han satt bara kvar där, på sin plats. Fettet vällde ut över stolen, och jag riktigt kände hur hatet till honom närdes.
Han iakttog min mor då hon under tiden diskade, och satte igång kaffebryggaren.
Blicken rörde sig över hennes kropp, äckliga blickar.
Nedsmutsande blickar. Jag kände hur en bit av mig dog inombords. Hur hade han rätt att se på min ängel till mor, och förnedra henne så med sina tankar?

När hon var klar, gick hon ut och tände en cigarett. En billig världsflykt i form av nikotin, gift och tjära. Om livet blir lite kortare, är ingen gladare än henne.

Jag satt ensam kvar i köket med honom. Han drack sitt kaffe och läste tidningen. Jag vågade knappt andas, rädd för att mina andetag skulle störa honom i det viktiga han gjorde. Jag samlade på mig mod nog att tyst resa mig upp, glida ner ifrån stolen och tyst passera honom, och gå ner för trappan, och in på mitt rum. Med dörren stängd pustade jag ut.

Varför är jag så rädd för honom?
Svaret fanns hos mig redan innan jag tänkt klart frågan.
Jag var rädd för hans sätt att vara. Hur man kunde se in i hans ögon, och bara se en gnista kvar av vad som var min pappa, en döende låga.

Vi bodde under samma tak, men jag bodde med en främling. Två familjemedlemmar, och en främling. En obehaglig närvaro.

Min mor sa att det började bli kärvt med ekonomin, och att det var därför vår far började bli på dåligt humör. Sen började problemen hemma.
Han fick jobba över, och ibland kom han inte ens hem. Han slutade tala med oss, slutade umgås med familjen, och verkade alltmer distanserad ifrån oss allihop. Tillslut började hans griniga humör gå överstyr, och han kunde bli riktigt elak. Fräsa av oss, fälla dryga kommentarer och såra oss var och en i tur och ordning.

Han verkade må mycket bättre av det, av någon okänd anledning.
En dag gick det steget längre.

Mamma fann blåmärken på mina armar. Fyra stora gula blåmärken på höger överarm, och ett svart på höger underarm. Efter en hand, och blåmärkena var avtryck ifrån hans fingrar.
Min mor utbrister förtvivlat;

”Vad är det som har hänt?!”
”Pappa blev lite arg bara” svarade jag.

Jag vaknade senare på natten av hur jag hörde dem gräla.
Tystnad. Sen en hög smäll.

Jag hörde hur pappa gick ut i hallen, tog på sig skorna och öppnade dörren. Någon minut senare hörde jag även bilen som lämnade uppfarten.
Nu stack han igen. Kusten var klar, och jag gick för att se hur det var med mamma.
Jag hittade henne sittandes emot sänggaveln, med armarna omkring sina ben och huvudet hopkurat vid knäskålarna. Hon grät, det kunde jag höra tydligt.
Grät, och skakade.

Jag kröp intill min mamma och lade armarna om henne. Jag grät också.
Jag kände hatet stiga inom mig. Fyllde hela min själ. Jag kände en vrede så stark, och helt enkelt obeskrivbar för min ålder. Nu var det nog.
Skada mig, men ingen rör min mamma.

Dagen efter – samma rutin som alltid vid frukostbordet.
Men denna gång fylldes min bröstkorg inte utav bävan eller ångest. Nu var det ren vrede.
Efter frukosten gick min moder ut på balkongen för att röka. Min äldre syster gjorde henne sällskap, utan att röka självfallet.

Jag var ensam kvar med honom. Han drack sitt kaffe, och satt lutad över tidningen, ivrigt läsande om något helt oviktigt.
Jag smög iväg till kökslådorna, han reagerade inte, helt inne i vad han läste. Jag tog upp en stor kökskniv, och gömde i min tröja.
Gick fram bakom honom, och frågade vad han läste. Han muttrade något irriterat, och sträckte lite på sig.
Jag greppade tag i bakhuvudet av hans smutsblonda hår, och drog knivens vassa egg längs hans hals. Allt som hördes var gurglandet av hur blod fyller luftstrupen, och det enda jag såg var hans chockade blick.

Nu var han död. Jag hade en sista sak kvar.
Jag skar ut hans ögon, och höll dem i handen.
Min mor och syster kom in. Min moders reaktion var ett otroligt skrik.
Hon föll ihop i golvet och fortsatte skrika.

Min syster förblev tyst.
Jag gick fram till min mor, och la hans ögon i hennes hand.
”Nu kan han inte se oss mer, mamma” kvittrade jag förtjust.
Hon skrek ännu högre.

Min syster började skratta. Efter åratal av sexuella övergrepp ifrån vår far, var hon äntligen fri.
Hon började dansa omkring i köket, runt hans lik och sjöng ”jag är fri, fri friiiii!”

Mamma skrek ”Vad har du gjort?!”
Och jag svarade;
”Jag räddade oss mamma. Jag räddade oss.”