Att sorgens hundar flåsar dig i nacken
i en svavelstickas värme
att de betraktar dig stilla
med klara, med svagt sorgsna ögon
och trösten i detta, att i ensamheten
förgängliga deras sträva pälsar
deras blanka blickar och raspande klor
sandnötta tasspår över trätiljorna
och dina steg längs vågbrytarens stenar
hur nyisen skärvas i varje våg
bryggan alghal och outgrundlig
men det händer, under vissa livsfarliga nätter
att sorgehundar vill dig väl
att inatt skall inget ont våga hända