så söver jag dig
varje dag

¤

Bland korrekturens rester, i gränsområdet mellan en förskjuten protests parkering och de försenade önskningarnas autobahn, finns inga trippelpunkter kvar och grammatikens stängsel har för längesen vittrat sina länkars lås. Något rör sig i ett dike och öron spetsas. Vad är det som härnäst låter sina livsljud landa i känsliga hörselgångar. Vilka är bokstäverna och tecknen, mellanrummen och rubrikerna, som senare blir det som blandar sig med dessa gamla rester och på nytt används på den arena alla tror är

Dagens Sanning.

¤

jag lägger alltid ena handen där och exakt där - du somnade då - så söver jag dig varje dag

med dagens rester och kvällens förväntan
nattens lugn och morgonens mjuka

i för evigt fråvarande har jag redan sövt min dåtid i vaggande slummer och med alltid närvarande tidsavstånd mellan dig och mig och mil och åter mil av skrivna skrifter samlade som bokrullsrullar tjocka som pappersbrukets bästa årsresultat snurrande med bara mer och mer ökande volym dygnet runt
gör det inte längre någon skillnad

på nuet

för teatern tog slut

och i pausen som inte var en paus lever jag mitt liv där pausen får vara den paus den alltid varit och mitt liv det liv det borde ha varit

emellan akterna

¤

i en tidslöst hängande diskret slöja finns jag kvar alldeles invid sista minnet
när du somnade med min hand

sluta inte sluta inte
sluta inte

hänföringens kvarvarande känsla lämnar ej sin arena bland alla samlade stunder för där är många mjuka minnen kvar att minnas även om frågorna alltid var närvarande
ej heller sorgens bakomliggande halvresta palisader skymmer trots spetsade och färdiga för att snabbt kunna ställas upp

utifallatt

häpnaden över hastigt uppbrusande och blottlagd förskräckelse när du utan förvarning och efter lång tystnad på en liten obetydlig felförstådd mening med total missräknad konflikt som spårat ur och jag uppgivet lämnar en fas i mitt liv som sen första stunden setts som den klassiska

resten av mitt liv

plötsligt helt öppet officiellt skickar mig en av de mest nakna kärleksförklaringar jag nånsin fått

officiellt

och mitt svar blev som min skräck en av de underligaste reaktionerna jag någonsin har haft

som min största ångest älskvärt sparat bilden av och min minst respektfulla handling
en regelrätt attack i förväg
sen användes som efterkonstruktion för att ens kunna övergå till en någorlunda balanserad tillvaro

en utifallattattack
som från en bakifrån påkommen vildhingsts försvar slår jag bakut

pang
gör slut på flera års tillåtande av vansinnespassion och gör slut på alla tvivel och alla eventualiteter som skulle kunna komma i framtiden

attackerar med full ventil öppen och svarar

detsamma

inte officiellt och inte heller negativt och inte heller enligt konstens alla regler
som man gör
som man bör göra och borde göra och alltid ska välja att göra

min ånger väcker mig än
för jag gav tillbaka

detsamma

din kärleks fall och dödsskri ekar än
dina ord gör ont än och som vanligt förstår du inte mig och min rakhet
förstår inte att den inte är ett personligt hot

och förstår ej att det hela var
egentligen
exakt

som det skrevs

och alla som väntade
hela kön du slog tillbaka med

du hörde aldrig vilken slags väntan det var

du hörde det du ville höra
och där står jag fortfarande idag - kön var min egen jag återvände till

en väntan en kö en evig och aldrig framkomlig kö
för där finns allt jag lägger i vägen för att aldrig komma fram

kön bestod inte av det du trodde

¤

min enda räddning nu är mina egna mardrömmars intensiva plågors styrka

en kraft som hjälper mig
leva dagarna igenom med
en enda förhoppning om
att nån gång slippa

minnas

en skräck en styrka en känsla

så som den bär mig genom dagen i samma skräck som då
så kommer lättnaden när jag äntligen får somna ifrån

sluta minnas
dina ord

sluta inte sluta inte
sluta inte

och min hand lägger jag alltid
så

över den skräcken
så att den fortsätter söva mig och bära mig och skydda mig

så som den gjorde mitt bakutslående levande den sekunden
så levande vaknar jag upp igen nästa dag och nästa

för att återigen bäras fram av den skräckens styrka
och jag vill inte vara utan den och inte göra om den och inte heller låta den förgöra det som var

för varje gång under dagen påminns jag att en verklighet faktiskt har varit och har varit i samma styrka

varje gång vet jag att jag aldrig mer kan uppleva detsamma på annat sätt än just det sätt
du äger nyckeln till
och varje gång somnar jag med vetskapen om att vakna i samma känsla

låset fann du innan jag ens visste var jag hade det
kanske var det därför och är det därför jag fortfarande är arg
för att du så enkelt omedvetet hittade rätt

längesen nu och jag har inga sätt att slingra mig från dagarna i sina lunkar och vanan sen länge att huka mig när andra närmar sig

hålla annan takt och gärna i otakt bara för att aldrig mera passa in
samma känsla samma styrka samma stolthet

stå ut förhärda låtsas inte om

och exakt där
lägger jag min hand

om käftarna om murarna om hullingar och kättingar om
eldarna och isarna och skulderna som sattes

om du finns kvar och kan
än en gång än en gång än en gång

läsa mina ord
dra de sista punkterna över grammatikens krassa kratta
det outtalade det oskrivna det icke nämnbara bara att ta av ösa ur och skratta åt

lägg det sen ut på din flygande matta och fransarna ska fyllas av gamla sagor som bär dina sorger ilskor och maror över - fatta då

sluta inte sluta inte

när du är här stannar dagen i sin egen ångest och nattens skumma talar oupphörligen om slut som om de aldrig levat en endaste timma i ljuset och kanske det är så ändå att svartlindade ridåfall för korta stunder och spotlights på bortaarenor gör att inga drömmar nås där man söker dem och kanske är det så att dagen i sin ångest alltid väntar på mörkrets mjukhet men hindras när mjukheten erbjuds

bara för att den aldrig förr har upplevts
så

kanske är det så och kanske är det då inte konstigt att jag ändå vaknar varje morgon som om inget har hänt mitt i kaos
sen dess

och kanske är det inte konstigt att du nu har tystnat och tystnat för gott

men om du kan


om du finns kvar och kan
än en gång än en gång än en gång

läsa mina ord med mina ögon och förstå min skräck som endast ordlösa möten förstår
kanske då

kan vindarna äntligen mojna

och handen åter få vila
men tills dess lägger jag den exakt

som då

¤

så söver jag dig
varje dag