Känner du igen den känslan som sitter länge i våra igentäppta artärer som följd av en hög kärleksdensitet, när lidandet grämer nya väggar i våra andetag.
Som en blödande vinranka efter en smärtsam beskärning, droppar diamanter i mina tankar, sorgen föds i gryningen, och dör i erytrocyerna.
Önskan om en annan tid och rum, om en annan kontinent , där smärtan flyter genom lidelsens portar och blandas samman med begär, till en homogen massa där våra händer rör vid varandra oigenkännligt.
Känner du igen , den doften av jugo-sydvästlig , fuktig vind som blåser från Mediteranen mot landet, med budskapen som gör oss en erfarenhet rikare...
Frågan , som följd av den självklara:
om jag visste
om du visste

då skulle vi vrida tillbaka sandklockan och kliva ur sanden som två främlingar
som skulle aldrig älska varandra. Vi skulle obemärkt fånga vinterns rostade kastanjer som doftade kärlek och smakade gift och tagit den längsta promenaden i återvändsgränden.
Känner du igen den känslan?
När förnuftet talar ur sitt sköte.
Och jag sörjer i ensamhetens kalla famn och ber om förlåtelse...