Kröp än närmare, en omfamning gjord
för två
och flickans överläpp darrade förväntansfullt
mot hans nacke. Huden, slät och varm

lungorna bad om nåd, de hade inte plats
för väntan
Kastade, galopperande vildhästar
syret ut ur kroppen

ben flätades samman, en inlindning utan slut
Det var inte förrän hon gav honom hennes ord

”Ta mig”

som hans händer greppade hennes liv
och vilja
tog hennes blick i hans, bar henne sedan
på avklädda armar
var helst, hon ville vara

komma

och solen steg så, två gånger den dagen
för att varsamt landa i mungipan
utav ett leende