Jag vågar inte släppa taget
trots att det över huvud taget
knappt har varit någonting
Det vi har,
du och jag

Flyktiga fyllesms och
känsloöverflöden på kalla, regniga bänkar
och så många
passionerade kyssar,
så många vilseledande samtal och
så otroligt många tårar
Cirka etthundratjugo minuter i veckan gråter jag nog över dig,
vackraste du
Tappar tråden i allt jag skriver,
tappar livslust i allt jag gör
tappar dig så jävla helvetes lätt
Du bara glider ju så långt ifrån

när vi inte ligger sida vid sida

Och jag hoppas så att du aldrig läser det här
och den tyngden i orden, som du aldrig ville orsaka
Men allt har funnits där,
sen den första gången dina läppar rörde
mitt öra. Och du viskade att jag var
vacker. Speciell

Jag trodde ju på dig då,
du kan väl snälla tro att jag duger?