Att vakna av solljuset i ögonen
Du minns väl hur det känns?
Nybryggt kaffe smekte din tunga
Kulturdelen i tidningen var din
Minns du hur du alltid uppmanade mig att fånga dagen?
Minns du när jag blåste bort ögonfransar från din kind?
Minns du när jag lekte med mina fingrar över din kropp, ditt sagoland?
Kanske blir vi aldrig som förr, kanske har solen gått ner för att aldrig gå upp igen
Livrädd för att aldrig känna något mer igen, jag skär mig själv, super redlöst, ljuger för mig själv och säger till mina vänner ”hon är inte som andra, hon är speciell.”
Jag ser alla runtomkring mig vara både smartare, vackrare, mer framgångsrika än jag
Det enda jag gör är att ägna mig åt självömkan, för det är fint på sitt egna vridna sätt, en tankspridd och slagen poet med sitt whiskeyglas hade blivit mitt porträtt
Jag omfamnar mina värsta fiender: tvekan och förakt
Vi gör oss en pakt att hatälska varann
Jag orkar inte bry mig om solen aldrig går upp igen
Jag har hittat gnistorna som lyser i mörkret
Jag har hittat värmen när allt bara är kallt och fyllt av hat
Jag minns solljuset i mina ögon
Jag minns kaffets arom