Kanske är uppmärksamhet likt ett monster man ständigt måste mata.
När den får för lite blir man osäker och detta förstår jag inte?
Hur kan människan ha kommit så långt när vi alla verkar så sårbara och inte det minsta anpassningsbar eftersom vi kan fastna i en första lösning men att ta sig ur det tycks ibland som en omöjlighet. Överallt, eller för det mesta där majoriteten och den stora gruppen håller sig till är det rörelsen är, det är där man kan fynda om man gör rätt.
Medan gruppen är likt ett fiskstim som simmar mot ett mål, kan inte de fiskar som i viss mån är självständiga bli personligheter genom att tolka och utforska stimmet på håll, göra dem riktiga fynden?
För när vi är mitt i allting, i förhållande med andra människor är det ju oftast då vi gör fel och rycks med vad gruppen bestämmer.
Men när man får reflektera då ser man sig själv på ett annat sätt. Så varför denna fixering av att försöka forma dem svagaste till en enda person? Till fördomar som leder de flesta bakom ljuset..
Det är som om vi är puckade fiskar som följer ljuset eller allt som glimmar och när vi tittar vidare på det är det ganska intetsägande.
Likt monstret som slukar de svaga som följer uppmärksamhetens spår. Kan man verkligen lita på en grupp människor när kända människor just har blivit ratade av dem som inte trodde på dem första början?
Gruppen är inte ute efter utveckling som kan gynna den minsta individen. Den är ute efter att äta upp en kaka som är till för 10 personer men det är över miljoner som försöker få minsta lilla del av den kakan..
För vissa tycks inte fungera utan den stora majoriteten, för vilka blir dem då?

Uppmärksamhet är en beroendeställning som man rycks med och när man väl är där, kommer allting handla om de val man gör, alla ord man postar. Du är inte någon personlighet, utan du är en del av den stora personligheten som du delar med resten.Uppmärksamhet runt sociala medier äger dig, det är inte du som äger kontrollen över dig själv. Och när du fastnar kan du inte undgå att vara där stimmet är..
Men världen är utanför det där. Det är bara ett verktyg, det är bara en fasad.
En oåtkomlig dröm som de flesta försöker mata med uppmärksamhet.