Lämnades till stockholmsstad
insidan utav den kropp som dykt, huvudstupa
ned i döden - och hennes otaliga sjöar
Spolades, vett och etikett
en saga endast skriven, på sista sidan
längsmed en botten utav en natt som aldrig var hennes
att minnas

Värdigheten slets lös, fri
utan varken vingar eller vilja
begravdes gång på gång
och en dimma dränktes, eldvatten till tårar
brast, lungornas frustration röt
ekande, ett ordlöst jämmer på hjälp
mot porslinets vita väggar


Och det var inte förrän spjutförklädda solar
tvingade ögonlock till att lätta
som att se, för första gången

Du satt fortfarande vid min sida

då skammen fick namnet för Jaget, att krympa
till ledlösa armar, fästa i oigenkännliga bitar
ifrån en bortglömd ryggrad
Lindat hopp, kring livlina
som att få finna det förlåt som kanske
skulle komma att lägga gårdagen – åt sidan

och besegrat, begravdes åter hennes fläckade kind
emot kuddens mjuka, svalde hårt
åt av den bön, som bad

om att få försvinna