I min dikt Pastor Perssons poesiafton har jag berättat om missionshuset i Värnamo som har spelat en viss roll för mitt sätt att tänka i andliga frågor, även fast jag inte med hull och hår anammade den förkunnelse som erbjöds där.
Jag lärde mig läsa några år innan jag började skolan (det gör många barn nu för tiden men då ansågs det lite märkvärdigt). Min mamma som var en ivrig anhängare av den kristna tron i missionsförbundets tappning såg till att jag gick i söndagsskolan som hölls i missionskyrkan och även deltog i ett och annat förmiddagsmöte, som jag tyckte var långtråkigt men det fanns ju en del att titta på. På den tiden hade även missionsförbundartanter ganska fantasifulla hattar (jag minns bland annat en som hade en dekoration som såg ut som en trasig glödlampa) och så fanns det några änglar målade i taket. Men så minns jag en broderad duk som hängde ned från predikstolen, och på den stod det ”Gud är kärleken”. Godis för den som just tagit sina första steg in i bokstävernas och ordens underbara värld.
Till min mammas sorg och besvikelse blev jag aldrig någon missionsförbundare. Men nu många år efteråt läser jag den där texten från andra hållet. Jag läser ”Kärleken är Gud”. Det blir ju så mycket lättare. Det är inte så himla lätt att föreställa sig en gud. Men kärleken vet jag ju att den finns. Om jag inte hade varit älskad och själv känt den i mitt hjärta så skulle mitt liv ha varit meningslöst.
Och om jag vill använda ordet Gud för att definiera det högsta och renaste jag funnit i mitt liv, blir jag töntstämplad eller utraderad av någon fanatisk självmordsbombare?
Nej det är nog inte så riskabelt att tala om kärlek. Det är ett ganska gångbart begrepp. Nästan alltför gångbart kan man nog säga. Och alltför ofta åberopat för mer eller mindre tveksamma syften.
Så det duger inte att bara prata om kärlek. Det måste finnas en grund för att bedöma om det man kallar kärlek är något verkligt eller bara en floskel.
Visst är det utomordentligt förträffligt att Paulus har skrivit om just detta. Hans ord om kärlekens väsen är kanske det vackraste och det mest användbara som står i Bibeln om vi nu ska åberopa den. (Det finns många som åberopar religiösa skrifter för mer eller mindre skumma syften så det gäller att se upp).
I den bibelöversättning som kom 2000 heter det så här:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk,den brusar inte upp, den vill ingen något ont.Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”
Om man nu söker efter ett förverkligande av detta i sitt liv behöver man väl inte grubbla så mycket på om det finns någon gud eller inte.
Men det som verkligen bekymrar mig är inte frågan om kärlekens väsen. Utan frågan: Om det nu är det här som är Gud, har han verkligen ett så oerhört tålamod?
Man kan likna universums tillblivelse och utveckling på olika sätt. Men vilket sätt man än väljer så är det i en försvinnande liten del av denna tidsrymd som det har funnits människor. Och i denna försvinnande lilla del av det hela bor den försvinnande lilla del som vi kallar kärlek?
Visst är det väl möjligt att dinosaurierna älskade varann, även om de ter sig frånstötande i våra ögon. Men var det den kärlek som Paulus talar om, den som är värd att kallas gudomlig? Knappast.
Och nu undrar jag så här: Det är bara i en försvinnande liten del av universum som det kan finnas människor med förmåga att känna kärlek.
Och det är bara en försvinnande del av allt det som kallas kärlek som är värd namnet.Som är ett förverkligande av det mest gudomliga som finns att se i denna världen.
Så om kärleken är Gud så har han allt fått vänta bra länge och tålmodigt på att se sig förverkligad i sin skapelse.
Kanske det finns en galax en bra bit härifrån där en liten pojke sitter i något slags tempel som är en blandning av funkis och antik grekisk arkitektur och stavar sig fram i texten ”Gud är Tålamod”.
Och kanske han många år efteråt undrar: Kan man inte läsa det från andra hållet?