avgrunden:

avgrunden jag själv, avtrycket av en skugga och en börda
som aldrig lyfts – i alltets djup skymtar ett grandiost ljus.
det: ljuset tycks oupphörligen, varar i dess evighet av rening rening –
totalitet.
när jag ber, när jag får lov, då tanken i all hast försvinner
likt solkatter
solrosor. man ber för sin bödel och sin tystnad liksom urvattnad
och i all evighet händer ingenting
i mitt, i alltets, i skriets skam händer aldrig mer:

trotset fastnar i strupen – tystnadstrotset och glädjen: dess motsats
när kroppen vandrar hård och kall
med fingrar styva som stuprör, dess ihålighet och vånda
kroppen kroppen föds igen,
rösten brösten är en skoningslös skövlare.

avgrunden:

avgrunden en annan och utmattad somnar jag i harmoni

med luften mellan skuldrorna –

hungern ett poem

som man skall lösa.

---