saknar dig och saknar våra tysta timmar
spända stunder vid skärmen och knäppt naket lurbubblande genom nätter

vårt galna bords upptäcktsfärder där bara jag kan berätta om undersidan
dina snickrande tankar där allt blir en klar slutledning hur än övergränserna vägarna vandrar

och gärna alla på en gång och där just där
slår du mig med häpnad
slår du hela min förnuftiga sida till singel och vägutfyllnad
till total kollaps och kapsejsad kronologi

dina steg dånar i min yrsel och varje mil
vare gir känns i märg

fortfarande
efter flera års försök att tvinga mig att inse
din förmåga att nå
(i ditt tysta ryms så mycket mer än så)

vi har inga korsningar längre

och jag hör ännu idag lika bra när det strular
dina inre sångers moll
ekar mina nätter
väcker mig och berättar om tunga tider

och vi har inga rondeller längre men snälla
gör ingen höst
gör ingen höst nu för vattnen ska snart komma

och vi har båda bara ben
bara fötter

och jag sätter mig ibland ner på den sten
där vid vägens kant
söker i nattens drömmar och väntar

kan vi mötas i diket trots vårvattnaflöde och kan vi dämma våra då att stanna där
där vägen tog slut
och repet knöts av virad snarknop

och vi har inga parkeringar längre

och jag kom och jag for och jag nekade
tvekade
och på min sten som finns kvar finns även de ord jag lämnade
inkramade tyst av samma hand jag läta vinka farväl

lika tyst som du blir av det nära

lika tyst har jag levt för att lära

och jag undrar
hänger han än i sin snara