Och snyft historier kommer, snyft historier går, en av dom är en om en hund som inte ”får komma in och ta farväl av husse”
Men sen kan man undra hur världen är ställd. Och vem av dom, den döde eller hunden, som saknar avskedet vid begravningen?

Sen kan man undra hur det kan vara så att man helt, hämningslöst uttalar sina förbannelser över den kyrka som inte vill ha hundar inne i sig, sånt som man ansåg som självklart för inte så länge sen… och löjets skimmer faller faktiskt över dessa snyftiga ”tårdrypande” historier….

Man kan nog gå på begravningar men man gör det mest för de anhörigas och för sin egen skull, den döde torde knappast märka nåt inte heller hunden lär fatta vad det handlar om. Så man undrar ”vad det stora är” i att man inte får ta in hundar i kyrkan, vilket torde vara självklart av flera anledningar men mest, att det finns folk som inte tål hundhår.
MEN de snyftar man inte för…