Det känns som om glassplitter sitter fast i min hy
runt om hela min kropp
i varje vrå
i varje veck
det sticks
det kliar
det irriterar
paranoidt rör jag med mina händer över min kropp
känner efter
trevar efter
söker efter
slätt
inget glas
inget splitter
bara hy och hår
det syns inte
men det känns
jag rör på mig lite
känner om känslan håller fast eller ej
jag rycker till
den försvinner inte
den lämnar mig inte
det bara sticks
och bränns
och jag inser att jag tappar greppet igen
då jag hypokondriskt tror mig ha alla fel
att min kropp vittar sönder
att något alltid är fel
att jag inte är helt hel
Jag ser mig runt
Här finns bara jag och min paranoia.