som en armering infallande ovanifrån

slår tvärbalk på tvärbalk

och knyter an

var det tak golv eller kallare än källare

som krypta och stendamms kalk

altarinhuggen sten och stearinets sken

jord lera och tunga visir över näsrot

frustrerade stålsatta ben på lånad hingst

jag chansar på infall från sidan

mer av knäckta lansars lust än frid

ansatt av gamla normer

du talar om gamla former

och jag om äldre

det jag ser är knutar i järn utanför

en mur på en kyrka från medeltid

sluten för nutid

slagen balk mot armerad mur

och dina mail som en skur

som en armering infallande ovanifrån

ur given naturs lagar lägger jag sten

för sten

och kramar bruket mjukt

tar ett kliv ifrån och sätter mig ner

""Torka nu, torka.."

lansarnas tid har bara börjat

torka nu torka