Stig. Om det nu är bara en skogsstig eller nån som heter så. Men det får mig att tänka på Stig på landet. Stig för mig är alltid han. Honom var man aldrig med, vilket ju egentligen är lite konstigt, när man tänker efter. Det var ju jag och mina syrror och Margareta från Grops och Rolf från Mases, vi fem som lekte ihop, tidvis i alla fall, vi var ju de enda unga i byn. Utom Stig, han var också ung, mitt emellan mina syrror i ålder ungefär. Men Stig från Lokas var man aldrig med.

Varför? Säkert ville han, men vi kom aldrig på tanken. Nu kryper en känsla av skam in när man tänker på det. Han haltade på nåt sätt när han gick, hade nåt fel på höften, liksom vrickade sig fram. Jag hoppas inte det var därför. Eller för att han pratade lite konstigt. Svårt att beskriva, som en blandning mellan blygt och häftigt pratade han. Och sa aldrig ”ja”, det var alltid ”Ja-men”. Betoning på både ”ja” och ”men”, som en förkortning på Jajamensan. Och kanske var det många dalmålsord. Det lilla han pratade. När man nu såg honom, oftast var han väl med Lars-Erik på Lokasgården och jobbade.

Jag kan bara minnas en gång som jag liksom pratade med honom. Jag stod vid brunn på Källbacken för att hämta vatten. Och Stig kom gåendes i backen - eller vrickade sig fram – och stannade till, gick inte bara förbi.

”Hej”, sa jag lite förbluffad, och ställde ner hinken som skvimpade lite. ”Ja hej” eller nåt, sa han. Och jag kände att han inte skulle fortsätta med nåt mer, utan det hängde på mig att säga nåt, så jag sa väl nåt om vädret, att det var prima och han sa ”ja-men” och vad sa jag sen, jo jag började väl svamla om att vattnet i brunnen var lågt i år och att va mycket brännässlor det var. Och då sa han väl först ”ja-men” igen men fortsatte också och sa nåt som för mig var obegripligt, lyckades inte uppfatta alls vad det var han sa. Men det ville jag inte visa, kändes ohövligt på nåt sätt, utan jag låtsades förstå och sa ”Ja just det”, en räddningsfras jag har när universum blir obegriplig för mig.

Hur det mynnade ut minns jag inte, men så värst mycket längre blev nog inte mötet och samtalet, vi lyckades väl både slingra oss ur situationen med respektive självkänsla i behåll.

Stig. Kanske att han stannade för att han såg mig jobba, inte leka eller spela badminton och sånt, kanske kände sig typ mer befryndad med mig då, ville bonda. Vet inte. Sitter här långt ifrån i tid och försöker bena ut.

Och ”bena ut” får mig direkt att tänka på det tragiska slut, som jag hörde att han fick. Han var på restaurang i Stockholm, skrattade och satte ett ben eller nåt sånt i halsen och det avlöpte så maximalt illa att han kvävdes. Låter som en skröna, men ja så brutalt var det.

Stig. Hoppas det skrattet var ett stort och befriande ett. Som lät allt knäppt och kargt fara för vinden, även det helt lilla, såsom mötet vi hade den där gången när jag stod i förvirring och nässlor och hinkade upp vatten.