Speglar skrämmer mig.
De är skrämmande eftersom de talar sanning.
De enda jag kan se är sanningen
verkligheten.

Jag brukar undvika speglar
tycker inte om min spegelbild
den tillhör inte mig längre.
Jag finns inte kvar,
är bara små, små fragment
av den jag en gång var.

Min blick möter ofrivilligt spegeln
ser tårfyllda ögon och ett självförtroende som dalar.
Min spegelbild bleknar
och sanningen försvinner.

Jag är ensam
i slutändan, när det verkligen gäller
så är vi alltid ensamma.

Människor jag en gång älskat,
har jag lärt mig att hata.
Det är så lätt att stöta bort folk,
allt för lätt.
Vågar inte bli sårad igen.
Har redan gråtit för många tårar i mitt liv.

Det enda som krävs för att drunkna
är några få tårar till.

Sanningen spolas bort med mig
och spegeln är äntligen fri
från den smutsiga spegelbild som en gång befläckat den