Och nu när elden har falnat,
och mitt hjärta fallerat

minns jag inte vem jag var
eller är

Som att bli levande begravd,
och jag gräver efter känslan
av att det fortfarande kan bli något större
Men gnistan, elden, hoppet, livet
saknas

Och jag saknar
mig själv
Mitt jag innan dig,
dina tänder och din poesi mot
mina läppar

Du blev mitt jävla waterloo
Förstår du inte det?

Och likt en uppbränd fågel fenix
kravlar jag runt i askan
av den jag en gång varit
Cigarettaskan mot smutsiga skor
och jag kommer aldrig komma upp
Du kommer aldrig komma hit, och jag får aldrig komma
in

Du blev mitt jävla waterloo