jag hoppades att det var slut på sånt här, slut på
dynamitstickans stubin är tänd och brinner som
solen där vid horisonten sjunker sakta i väst, men jag kan
se andra sidan av världen när den snurrar på sin
axeln jag trodde att jag kunde luta mig mot, när tårarna fyller
glaset där det konstgjorda ögat vilar på nätterna får ringar på ytan
där månen speglade sig medan vi stod på strandkanten, klipporna som skar
själen itu, sveket du begått mot mig kommer aldrig att kunna
förlåta dess synder, den man älskar, och allt det där, jag trodde aldrig
att våren skulle komma till vårt vinterland, du höll i
mitt hjärta brister när jag tänker på vänskapen vi borde haft, den som var dyrare än
allt som glittrar är ju inte guld, men det är kanske metall, som ramen,
sängramen min madrass vilar på är av metall, en tjock doft som kväver
fisken som hamnat på land kan inte mer än sprattla i hopp om att komma till tryggheten
tog du ifrån mig, och påstår att alla måste vara själviska för att överleva, men
behövde du hjälp gav jag den, jag gav den alltid till dig, du som
bedragare skall halshuggas, brännas på bål, som häxan jag kanske
är det så att jag borde vara självisk nu, borde kanske ta svärdet och stöta det i ditt
bröstet som skulle vara fyllt av ömhet, av känslor som skulle hedra de som står en
nära skjuter ingen hare, heter det, jag har en pil men aldrig någon
bågen av grenar över mig när jag vandrar mot gläntan skyddar mig från
solen kommer alltid att stiga i öst igen, när natten gått mot sitt slut, och
kanske kan jag också stiga igen, när jag har sett
andra sidan av världen, genom dina
ögonen tåras bara jag tänker på dig, men jag sörger inte längre, jag är inte längre en ensam
krigarinnor står även de fast vid det som ska vara rätt, och jag är en krigarinna, en stark
vind som blåser från västerlandet, där även jag ska
födas på nytt