Korpen sitter ensam och festar.
Det är sorgen och rädslan den vill åt.
Ihärdigt sätter den i sig gråa, sega köttbitar.
Envist pickar den bort senor och brosk.

Insluten i en grågul bur.
Bestående av ben, täckta av blek hud.
Tjugofyra böjda spjälor för att skydda den svarta kärnan.
Byggda för att stå emot år av nötning.

Från varje sida av kadavret skjuter en kort, avgnagd stump ut.
Den högra något längre än den vänstra.
Undersidan av det som återstår av kropshyddan täcks av mjuka, våta organ.
I en omrörd och onaturlig ordning ligger dom, vissa punkterade.

Korpen har lyckats punktera den mjuka buren.
Jobbat sig in, förbi ben och brosk.
Äntligen det kolsvarta och hårda, kärnan.
Och så mötte hjärtat en vass, svart näbb.