Jag gråter mascaratårar.
Gör inte ifrån mig ett ljud trots att jag tror jag skulle må bättre av att skrika ur mig all uppgivenhet.
Jag skulle kunna låta tårarna rinna i all evighet, det är så mycket som skulle behöva raderas från mina tankar.
Men jag tvingar mig själv att sluta, för gråta får man inte ut något av.
Världen är precis som den var innan man började grina.
Denna insikt får mig att vilja släppa loss ännu mer men jag behärskar mig.
Men inser, att det här är bara början.
För det är inte en jobbig tanke, det är flera.
Och de har kommit för att invadera min hjärna.
När något är inställt på att ta över en främmande plats, vare sig det är maktlystna soldater eller ett elakartat virus, lyckas de nästan alltid.
Jag är för svag för att kämpa.
Jag lämnar över mig själv till fienden.