Kväljningen lade lock
över lunga

Bleka hullingar, köttstycken om tio
smekte bröstets nakna yta
Knottrig hud, kläms och strupen brast
på mitten

Fingret grävde egna gångar fläkt sköte

En gäll röst bad, i tystnad
för tiden skulle sluta slå
inuti det redan slaktade
hjärtat