vi som var flickor i den klassen
just dem där åren
kommer alltid att minnas
vissna klänningar
och sura miner
genom källarvåningar
och kalla trappsteg

vi drog ofta händerna längs de skrovliga väggarna
kände hur leendena som en gång suttit där
tynat bort

det blir allt svårare
att minnas deras ansikten
dem som satt brännfast
glider nu ut i periferin
och vi vill hålla allt hårdare

men stenplattorna utanför
vill inte längre göra oss påminda
om slagen som gav oss karaktär

för det är inte respektingivande
att komma ifrån ett maskrosland
det ger oss bara ångest
och dem andra
rätten att håna oss till döds