... är ett ämne
många av oss
inklusive mig
ägnar en stor del
av vårt skrivande åt
synbarligen här ...

Något som borde
berätta för oss alla
och få oss till
att verkligen
såväl inse som förstå
hur viktigt
det egentligen är ...

... och att det gäller alla
inklusive våra små ...

När jag under dagen
på min balkong står
för att få lite frisk luft
i sällskap med en cigg
och en liten kaffe-tår

ser jag några barn
som kikar upp mot mig
De konstaterar att 
jag dem ser
innan de sätter igång
med sina upptåg

De börjar först bråka
med varandra på lek
innan de övergår
till att gemensamt
och var för sig
börja ha sönder
blomsteruppsättningar
och riva ner 
saker och ting
runt omkring

Jag tar på mig mina skor
och går ner på gården
för att säga till dem
att sluta förstöra
så som de gör

När jag kommer dit
och uppmärksammar dem
på min närvaro
springer de ej sin väg
utan samlas allihop
nära runt omkring mig

Då slår det mig
att deras förstörelse
egentligen ej avsiktlig var

Även om den synbarligen
så var helt uppenbart

När jag pratar med dem
om det de gjort
visar de mig sin ånger
samtidigt som min närvaro
och uppmärksamhet
får dem att inte kunna dölja
hur glada de är 
för att jag såg dem
och tog mig tid
att gå ner för att
vara en liten stund
tillsammans med dem där

Ser ofta dessa barn
och de är inte blott
två eller tre
utan så innerligt
tragiskt många fler

Jag ser hur de står
vid sin egna port
och ringer på
porttelefon för att
få komma in

Sedan hör jag deras föräldrar
skrika åt dem att hålla sig ute
och inte störa dem
- Sluta ringa på!
- Ta och försvinn!

Ofta ser jag barnen
ensamma var för sig
sitta på en kant
och peta runt med foten
i gruset omkring
Ser hur de spottar 
efter en tant
som går förbi
och vräker ur sig
okvädningsord
av de allra värsta slag

Jag ser föräldrarna
ibland i dem slita och dra
samtidigt som de skriker
att de är fullständiga idioter
som ingen vill ha
De säger till barnen
att de är en förbannelse
som de får dras med
och skämmas över
i sitt dagliga slitsamma liv

Inte sällan jag ser dem
lämna sina barn kvar
men innan de går
de utöver att slita och dra
även dem slår

Så ser jag då 
dessa lyckliga barn
som står i en ring
nära tätt intill
en vuxen
som ser 
och dessutom
bryr sig om
att de finns till

Trots att jag 
egentligen skäller på dem
för det de gjort
men också förklarar
varför de rädda om varandra
ska vara 
och inte vara elaka mot varandra
eller heller skrika okvädningsord
mot andra
och att om de slår sönder
det som finns häromkring
kommer deras tillvaro
på gården bli rätt tråkig

De lyssnar uppmärksamt
och visar i såväl
ord, handling
som kroppsspråk
att de håller med och förstår

Sen har de tusen och åter tusen
saker att berätta för mig
och fråga mig om
för att få mig att stanna kvar
och fördröja att jag åter hem går

Tror de någonstans inom sig
vet och känner
att jag verkligen bryr mig om
såväl dem själva
var och en som person
men att de också vet
att jag sett hur de har det
och därför också förstår
deras livssituation

Det gör ont i hela mig
när jag ser hur
dessa barn negligeras
och misshandlas av 
de vuxna som de har omkring
De föräldrar och närstående
vilka borde ge dem
kärlek, bekräftelse och uppmärksamhet

Ty om de kände sig välkomna
i sina egna hem
och trygga i vetskapen
om att deras föräldrar
älskar och bryr sig om
vad de gör
och vad som händer dem

Då skulle saker och ting 
se annorlunda ut häromkring
Ty det jag ser att de förstår
när jag pratar med dem
innan jag åter hem går

är insikten hos var och en
om att de ska vara rädda
om varandra och det de har
häromkring

ty om de förstör
och varandra
liksom andra 
i ord och handling förgör
Så har de ingenting ...

När jag var liten
min far ofta sa
- Det finns inga elaka barn
- Det finns bara
trötta
hungriga
och
kramsjuka barn

Det jag lagt till 
när jag sagt dessa ord
till mina egna älskade små
är att 
- och alla är vi barn ändå
såväl stora som små ...

Våra barn är liksom våra drömmar
morgondagens möjligheter

Önskar att fler föräldrar 
och närståenden till barn
kunde detta inse och förstå