mitt i illusionen rycks bröstkorgen med

i krampen, fantasi och verklighet

flyter samman med mitt blod, mina lungor

så svårt att hålla dig sann, utanför drömmarna

när mina fingrar inte kan skrapa

bort lagret av illusioner

de få skratt vi låter undslippa våra förseglade läppar

dör ändå ut, fastnar i halsen

självdör när de möter våra sköldar mot oss själva

och allt det måste innebära

ser mig själv i en skrattspegel, fryser

till is



hälsar inte



de vill inte se oss gråta och ingen

vill se dig gråta nu

inte ens jag, egentligen

men jag älskar dig ändå



hemligt



så vi flyr, rusar över telefonledningar

skapade för andra vi försökte nå förr

som vi utnyttjar, nästan slår sönder

för fragment av höftben försvinner inte ut

ur hjärnan hur som helst

vi flyr igen, om och om igen

kanske såg jag en solnedgång i ditt hår,

kanske skiftade det i grönt och rosa,

lila

jag kan ha ljugit för mig själv

där jag var då, högt upp i kvällsljuset

och vid vatten ingen av oss kan gå på


minns när ditt namn var en hon

snarare än ett du, men du är du

och jag tvångsutvisar henne till andra sidan jordklotet

som vanligt diskret, tyst tvivlande

mod är något jag har i överskott men inte vågar använda



mot sådana som du



rör försiktigt vid ord som ska

kasta oss omkull igen(jag har allt

men ingen vill ha det),

det lilla

som överlevt den första stormen

det lilla som härdat ut svälten



men jag tror inte vi hinner