vi länkade varandras världar
men vi byggde aldrig bro över de fria vindarna
vi sänder till varann små farkoster
med leenden
med vardagsord om vardagsliv
vi delar fotpall framför teven
då och då

jag tror man kunde kalla det för kärlek
det där vi litar på
som finns
och fortsätter att finnas
sedan allting annat har bytts ut