av PAULO COELHO

En indisk legend berättar om en man som bar vatten till sin by varje dag i två stora lerkrukor knutna till ändarna på en träpinne, som han balanserade på axlarna.
En av krukorna var äldre än den andra och hade några små sprickor så varje gång mannen tillryggalagt sträckan till sitt hus, var hälften av vattnet förlorat.

Den nyare krukan var alltid mycket stolt över sin prestation, trygg i vetskapen om att det hade klarat av uppdraget den hade tillverkats för, medan den andra krukan var förödmjukad och skamsen bara för att den endast kunde uppfylla hälften av sin tilldelade uppgift.

Den var så skamsen att en dag, medan mannen förberedde sig att hämta vatten från brunnen, så beslutade den sig för att tala till honom:
- Jag vill be om ursäkt, men på grund av många års tjänst, kan du bara leverera hälften av mina last, och släcka hälften av den törst som väntar dig i ditt hem.

Mannen log och sa:
- När vi återvänder, observera noga stigen.

Och så gjorde den det. Krukan märkte att på sin sida, växte många blommor och växter.

- Se hur naturen är mer underbar på din sida? -kommenterade mannen. – Jag har alltid vetat att du var sprucken, och beslutade mig att använda mig av detta faktum.
”Jag planterade blommor och grönsaker, och du har alltid vattnat dem.
”Jag har plockat många rosor för att dekorera mitt hus med, jag har matat mina barn med sallad, kål och lök.
”Om du inte varit som du är, hur hade jag kunnat gjort det då?

”Allesammans, vid någon punkt, börjar åldras och förvärvar andra kvalitéer. Vi kan alltid göra det bästa av var och en av dessa nya kvalitéer och få ett bra resultat.”

I original postad här: http://paulocoelhoblog.com/2012/02/19/cracked-jar-2/

Paulo Coelho på svenska: http://www.facebook.com/PauloCoelhoSverige

(Översättning: oLaVie, kommentera gärna. http://olavie.wordpress.com/ - http://twitter.com/O_La_Vie)