Så vacker, men så långt bort.
Mitt kära skogsrå, som vilar sina minnen i skogen.
Inte min att älska, inte min rätt att vara kär i denna varelse.
Hennes liv är inte mitt att förutse, hennes öde inte mitt att förstöra.

Varför är just jag ämnad ett liv inuti kärlekens avgrund?

Hon var menad för skogen, då skogen skall vara hennes fristad.
Då mina förfäder en gång jagat dess sinnen dit, för att aldrig mer släppas fria, har jag ingen rätt.
Ingen rätt att älska henne, men inte heller beklaga min egen sorg.
Mitt kära skogsrå, vars kärlek rann som sand ur mina fumlande händer.
Något så skört, så tunt, vackert och fritt.
Jag vill ha dess kärlek mer än något annat.

Men jag skulle aldrig kunnat förlåta mig själv.

Då jag skulle krossat dess hjärta, slitit dess fristad ur hennes händer, tvingat på den min verklighet, mina sorger och min klagande själ.

Att vara osjälvisk har aldrig gjort så ont.

Min själ, som längtar efter denna varelses kärlek, gör vad som helst för att få bli älskad av något så vackert.
Du har ännu inte sett mig eller mina tvekande fotspår. Jag vill tro, att om vi fick en chans, skulle du förstå.
Men att be om att du skulle få älska mig, är som att be en fågel att låta bli att flyga.
Därför, kan jag aldrig mer älska. Aldrig känna, då mitt hjärta blivit krossat, sakta. Spricka för spricka löstes mitt hjärta upp, tills kvarlevorna inte mindes hur man kan älska.

Varför är jag inte värd din kärlek?

Men jag behöver inte dig, jag behöver inte dina oskuldsfulla ögon, lika lite känslan av att ha dig nära. Kommer aldrig heller att sakna hur du rör dig, hur din kropp utstrålar allt som har varit och allt som skall komma.

Hur kan det ändå göra så ont?

Du kommer aldrig tänka på mig, undra vad jag gör, sakna mig.
Men framför allt, att du aldrig någonsin älskade mig.
Inte kunde älska mig.
Inte ville älska mig,
aldrig älskade mig.

Jag kan inte längre lita på mig själv, min längtan har blivit ett krav. En trofé jag vill ha på min hylla. Det är därför jag gav upp, om det någonsin fanns hopp har det brunnit ut.


Men spring ändå, mitt kära skogsrå.


Du är värd så mycket mer än jag någonsin skulle kunnat ge dig. Så spring, min kära.
Tillbaka till din fristad, där du återigen kan leva i dina minnen, och fortsätta leva utan mig.
Där står tiden still, likt en saga där du är med, som läses om och om igen. För evigt dömd till ett liv bland dina minnen.

men ändå hade ett liv med mig orsakat mer smärta



Men jag behövde aldrig din kärlek,



det gör bara så ont utan den.