Stillheten sänker sig när smärtan äntligen ebbat ut. Du och jag, är ett epicentrum utanför världen. Vi är en samexistens utanför den linjära tiden, utanför alla begränsande ramar.
Vi är bärare av tiderna, alla generationers vedermödor - vilande mot vita linnen.
Någonstans lämnar en trött själ sitt slitna skal för att äntligen återvända Hem. Din resa har just börjat och jag är bara halvvägs. En spiralformad rörelse, genom ljus - till ljus.
Allting smälter samman, salens kala slammer, vithet och frånvaro. Men inget berör mig. Du vibrerar mot mitt bröst med din doft av Hemma. Kanske mins du men jag har glömt det mesta. Bara doften och känslan, finns kvar i mitt hjärta som en sång i mörkrets mitt.
Aldrig har jag varit så Nära.
Är det tillvaron som stannat eller en illusion, som av vördnad för din ankomst lyft sina täta slöjor?
Jag vet, att du är ett mirakel och att närmare gud än så här kommer man inte.
Någonting är rubbat i grunden och jublet letar sig fram i mina händer. Din mjuka tyngd mot min arm, väcker friden och ingenting kan stanna kvar vid det förflutna utan att växa och upphöjas.
Kanylen i min handrygg gör sig påmind, och du knorrar i sömnen. Världen tränger sig på igen med sin irriterande påtaglighet. Jag är vaken, men närvaron av dig tar udden av skarpheten, förändrar alla färger.
Tanken att vara åtskild från dig - endast för en liten stund, gör mig panikslagen. För du, är en del av min hud, en förgrening av mina hjärtslag
och luften som jag andas.